fredag 31 december 2010

2010 - ett bokslut

Årets sista dag, och jag halvligger här hemma i soffan med feber och försöker att sammanfatta året som gått...ett år som när jag ser tillbaka på det har varit ganska innehållsrikt, på alla sätt. Utan någon som helst kronologisk ordning snurrar mitt år runt i huvudet.

Den underbara resan till New York med min bästa vän och mina syskon. Den fantastiskt varma och soliga sommaren med oräkneliga sommarpratare. Hur jag efter ett par år av små funderingar bestämde mig för att korsa Spanien till fots, och att jag faktiskt gjorde det! Alla härliga träningspass. Att jag äntligen tog mod till mig och opererade bort min närsynthet. Biokvällarna (29(!) st under året...). Fina, men för få, stunder med min bästa vän. Kärleken som flödade i juni. Att jag har lyckats bocka av en kettlebellsutbildning, en bulgarian traning bag-utbildning och två av tre steg på min PT-utbildning vid sidan av mitt jobb. Födelsedagsfirandet med mamma i Prag. En massa glädje och skratt.

Men jag vet också alltför väl hur det här året har slutat. Sjukdom, sjukdom och åter sjukdom...envisa virus som nära har tagit knäcken på mig, och tillslut upptäcktes också en elak bakterie som förmodligen har varit boven i dramat längre än vi trott. Alla sjukdagar är något jag gärna skulle ha varit utan under 2010.
Förlusten av min älskade mormor den 18 december var dock det jobbigaste av allt under året, inget går att jämföra med det...inget. Jag kommer aldrig att kunna förklara för er vad hon betydde för mig, inte ens hon själv visste nog det när jag tänker efter, och det gör mig lite ledsen.

2010...vilket år. Vet inte om jag gillar det eller hatar det. Vad jag dock vet är att jag välkomnar 2011 med öppna armar, och jag kommer för första gången att göra det ensam. Lite rädd för det är jag, men imorgon kommer jag att vakna lite starkare än idag.
Foto: Privat. Min största prestation under året.

torsdag 30 december 2010

Svaret jag kunde vara utan

"Jaha, du har fått feber och en hosta som känns som att den ska riva upp hela luftstrupen såhär två dagar in i penicillinkuren? Ja, men då låter det som att du har blivit påhoppad av ett virus också. Ät klart kuren du, det kommer inte ta död på viruset men du blir ju av med bakterierna iallafall..."

Seriöst - räcker det inte snart?

onsdag 29 december 2010

Vägen tillbaka

Ställde klockan imorse, trots semester, för att försöka vända tillbaka dygnet lite efter många sena kvällar och lååånga sköna mornar i sängen. Utsövd vaknade jag strax efter 7, drack en god kopp kaffe och gav mig iväg på min första morgonlöprunda på väldigt länge...

-5, vindstilla och mörkt och tomt ute på gatorna. Perfekt. Tog min vanliga lagom-att-jogga-innan-frukost-runda som är 6,5 km kort...och jäklar vad segt det var. Det märks att jag inte har sprungit "på riktigt" sen den 29 november! Konstateras kan att jag har en rätt lång väg tillbaka till min forna löparform, men att jag iallafall har tagit första steget nu...det är ju faktiskt 150 dagar kvar till den 28 maj. 3600 timmar att utnyttja på bästa sätt...jag hinner.

God morgon världen - nu tar vi en till kaffe och gör vi lite nytta!
Foto: Privat. Halvnöjd men avslappnad efter ett segt pass.

tisdag 28 december 2010

En helt annan känsla

Ja, det är precis vad jag har i kroppen den här gången när jag landar hemma i min lägenhet efter en speciell men ändå skön tid hemma i Dalarna. En helt annan känsla. Ingen rastlöshet eller bortalängtan som sist. Nej, det råder bara lugn i kroppen...lugn och glädje över något jag hittade i min brevlåda när jag kom hem (berättar snart).

Lugnet och glädjen är dock blandat med otrolig saknad...en saknad som fick nya krafter idag efter det tunga och obeskrivligt overkliga besöket på begravningsbyrån. Jag önskar att ingen skulle behöva sitta vid ett bord och välja kista, blommor och utformning på en dödsannons. Ingen någonsin.
Nu är det dock gjort, och om en dryg vecka kommer jag att bli tvungen att inse att min älskade mormor faktiskt inte kommer tillbaka igen. Aldrig någonsin. Jag hatar tanken men måste vänja mig. Se tillbaka på det ljusa, precis som vi gjorde idag...precis som vi mindes idag så att skrattet bröt igenom mitt bland alla tårar. Älskade mommo.

Bilresan från Dalarna till Stockholm med lillebror har varit välbehövlig och lugnande. Jag vet att vi har varandra, jag och min bror, och vi har resten av vår familj...och det värmer mig. Det värmer mig, lugnar mig och låter mig somna gott om kvällarna, trots att tårarna vilar bakom ögonlocken.
Tack för att ni finns fina ni.
Foto: Privat. Please lean on me...vädjan i min soffa. 

Haemophilus influenzae*

Patienten blir allmänpåverkad - check
Feber - check
Öm i ansiktet vid framåtböjning - check
Orsakar infektioner i de övre luftvägarna, t.ex. bihåleinflammation - check
Orsakar infektioner i de nedre luftvägarna - check

Hjärnhinneinflammation för barn under 12 år - puh...nej

Efter tre läkarbesök under hösten och vintern fick jag idag mina efterlängtade provsvar av min läkare via telefon. En elak bakterie* gömd mellan näsa och mun...penicillin och äntligen en förklaring till varför jag har varit "lite hängig" (läs: konstant sjuk) sedan i september.
Bye bye sjukdom - kom aldrig mer tillbaka!

.Love Actually.

And I won't go
I won't sleep
I can't breathe
Until you're resting here with me...

Får man någonsin nog av den här filmen?
Bild från en av de vackrare scenerna i filmen...

måndag 27 december 2010

The face of relaxation

Måndag igen...och i min värld vara inte julen ända till påska, den är officiellt över idag. Jag vill liksom ha nytt år nu, den här veckan mellan jul och nyår känns alltid lite seg och trevande... 

Jag fortsätter mitt jullov i en vecka till...ytterligare en vecka av att bara vara, reflektera och bearbeta den senaste månaden som kantats av sjukdom och förlust...en månad som aldrig någonsin kommer tillbaka, som tur är. Aldrig någonsin.
Försöker dock att se det från den ljusa sidan. Nästa månad kan bara bli bättre, inget annat är möjligt. Jag känner mig äntligen frisk igen, och igår upphörde äntligen min månadslånga, ofrivilliga träningsvila med hjälp av en lugn löprunda på knappt 5 km i motvind, ymnigt snöfall och till större delen uppförsbackar. Otroligt tungt för kroppen, men avkopplande för huvudet. 
Tog igår också ett svårt men välbehövligt steg och åkte hem till mormor, för första gången någonsin satt jag i hennes soffa trots att hon inte var hemma. Tanken på att hon aldrig någonsin kommer hem igen är overklig och ofattbart tung, men det är en nyttig tanke som jag måste försöka få att stanna i mitt huvud. 

Jag stänger den här julen i detta nu. En jul som inte alls har varit som den brukar. Den har varit tung, tom och konstig. Jag älskar min familj och det har varit skönt att träffa dem, men något har saknats...det kommer jag inte ifrån. 
Nu tar jag nya tag, längtar framåt och tycker att det ser ljust ut därborta. 
Foto: Privat. Avslappnad, osminkad och bara som jag är.

fredag 24 december 2010

God jul till er alla...

...från ett mer än avkopplat Dalarna. 
Ta hand om varandra där ute, vi ses om några dagar.
Foto: Privat. Mammas misse njuter av julen.

torsdag 23 december 2010

60°50′26″N,15°7′51″E

Ja, det är precis där det händer...när Siljan visar sig för första gången.
Det är precis då lugnet infinner sig på riktigt, man liksom landar mentalt och känner att man är hemma. Trots att mamma bor mer än fyra mil längre norrut är det ändå precis på krönet i Söderås som man får lite lättare att andas, stressen släpper och man bara är.

Landat både fysiskt och mentalt har jag dock inte gjort förrän nu. Mammas älgköttbullar med kokt potatis och lingonsylt i magen, lillebror sover i soffan och jag sitter med en kopp kaffe och väntar på besök av moster och kusiner. Jag njuter av att vara med min familj, och kommer så att göra i många dagar framöver.


Jag andas och läker.
Foto: Privat. Siljan sedd med mina ögon 23 december 2010.

Please...

...låt det se ut såhär hela vägen hem...knappt någon trafik och bara vägar.
Jag och lillebror lämnar äntligen ett sjukt kallt Stockholm för ett ännu kallare, men overkligt vackert, Dalarna. Kan knappt vänta på att få krama hela min familj igen...

Ta det lugnt på vägarna alla ni som ska resa idag...och låt oss göra vad media kallar "årets värsta resdag" till årets bästa!

onsdag 22 december 2010

Meet Stella...I did.

Ännu en oväntad händelse på mindre än en vecka...men den här gången är det en solskenshistoria.

Vid lunchtid idag drog jag på mig en massa kläder för att gå ut och få lite luft...väggarna liksom krymper och det blir ibland jobbigt att sitta inne med alla tusen tankar som snurrar. Tänkte ta en kort promenad för att komplettera min lunch, men väl ute tittade solen fram så jag bestämde mig för att ta en lite längre sväng istället. Skönt att få rensa tankarna lite. Josh Groban i öronen och det var fantastiskt kallt och skönt ute...

Efter en dryg halvtimme blev jag stoppad av en tjej med hund som undrade om jag kunde hjälpa henne. En bit ifrån henne sprang en söt liten svart hund med röd tröja, den hade följt efter Nadja och hennes hund en stund, men ingen verkade äga den. Eftersom Nadja själv hade en väldigt nyfiken hund som inte ville lämna den lilla sötnosen ifred kunde hon inte komma nära den, utan bad mig istället försöka titta om hunden hade någon märkning. Nu råkar jag vara en av världens största djurvänner, så att gå därifrån var liksom inget alternativ, trots att magen skrek efter lunchen som redan var sen...
Den lilla kom fram till mig direkt när jag satte mig ner på huk, och väl framme hos mig satte hon sig ner bredvid mig och lät mig göra det jag skulle. Hur lugn som helst och otroligt sällskapssjuk. Hittade dock inte en enda märkning, så jag erbjöd mig att ta med hunden i famnen och följa med Nadja och hennes hund tillbaka för att se om vi kunde hitta någon ägare. Men icke...ingen vi mötte letade efter någon hund.

Vi bestämde oss istället för att gå hem till Nadja, som som tur var bodde i närheten, och ringa polisen. Väl hemma hos henne försökte jag bjuda lillvovven på både mat och vatten, men hon ville bara sitta bredvid mig på golvet och hänga med huvudet...hon såg verkligen ledsen ut.
Enligt polisen hade ingen anmälan om en försvunnen hund kommit in, men vi fick ändå komma dit och lämna in det på hittegodsavdelningen, som låg tre kvarter från Nadjas lägenhet. Det kändes lite vemodigt att lämna ifrån sig vovven hos polisen, helst med tanke på att ingen verkade sakna henne. Polisen upplyste oss om att vi fick göra anspråk på henne och ta över henne om tre månader om ingen hade hämtat henne.

Vi sa hej då, och kvinnan som tog emot henne hann inte mer än innanför glasrutan förrän jag hör "Stella!" bakom ryggen. Vovvens matte kom gråtande in, och Stella blev som förbytt - från apatisk till helt överlycklig! Hon släpptes ner på golvet och fullkomligt skuttade fram till sin matte, viftade på svansen och visste inte vart hon skulle ta vägen av glädje. Matte grät, jag grät och de tio andra i rummet blev märkbart rörda. Det var liksom inget tvivel om det var rätt ägare eller inte, men hennes matte fick ändå anmäla att hon hämtat Stella, och medan hon gjorde det passade Stella på att skutta runt och hälsa på varenda kotte inne hos polisen.

Stellas matte förklarade att hon hade lämnat Stella till en liten tjej som skulle vara hundvakt och som hade släppt Stella utan koppel, varpå Stella förmodligen såg sin chans att se lite mer av Kungsholmen än hon brukar. Matte tackade oss otaliga gånger för hjälpen, sa god jul och gick iväg med en hoppande hund bredvid sig.
Jag och Nadja tog en promenad tillbaka, önskade varandra god jul och sa hej då.

Märkligt hur man kan vara på rätt plats vid rätt tidpunkt ibland.
Foto: Privat. Stella hemma hos Nadja under mitt försök att få henne att förklara var hon bodde.

Sweet kisses are the best treat

Mitt i tårar och minnen av mormor igår kom lillebror på att han hade en påse med sig hem till mig från USA...en påse från Sephora med gott och blandat som jag hade skrivit en önskelista på innan han åkte.
Imorse slog det mig att Philosophy hade lämnat ett litet meddelande till mig som fick mig att tänka lite framåt, och på den lilla lista med små nyårslöften till mig själv som redan ligger i min kalender för 2011.
Sweet kisses are the best treat säger mitt lipgloss med kanelbullesmak, och jag blir nyfiken och hoppfull inför nästa år, ett år som ser ljust ut någonstans där borta. Delar med mig mer av mina löften när vi närmar oss...

Ta hand om er därute, värm er på varandra och njut av den vackraste julen någonsin(?). ♥

tisdag 21 december 2010

En länk starkare

Hela dagen har jag suttit och väntat på min lillebror som nu äntligen kommit hem från sin tre veckor långa semester. Han kommer dock hem till en mindre familj än den han vinkade hej då till när han åkte...konstig tanke.

Än konstigare är jag säker på att det är för honom, och det är därför jag är här i min hemstad istället för hemma i idyllen hos familjen. Jag vill inte att min bror ska behöva åka 30 mil ensam hem till jul, så jag är här för att möta honom och hålla honom sällskap hem. Få lite välbehövlig syskontid. Packa bilen och få några timmar för att prata minnen. Skratta. Gråta. Minnas.
Vi har börjat redan ikväll, och jag kan inte med ord förklara hur skönt det var att äntligen få krama honom...krama och försöka förstå.

Jag älskar dig min bror, utan dig är jag inte riktigt hel.
Foto: Privat. Vinter-Stockholm bjöd på sig själv idag...tack.

I ♥ बुद्ध

Let us rise up and be thankful, for if we didn't learn a lot today,
at least we learned a little.
And if we didn't learn a little, at least we didn't get sick.
 And if we got sick, at least we didn't die. 
So, let us all be thankful.
°Buddha°

Foto: Privat. Min stjärna och min Buddha*.

måndag 20 december 2010

Dan före dan före dan före dan före dopparedan

Jag har äntligen fått träffa min bästa vän som jag har längtat efter och inte träffat på två veckor. Vi har kramats, ätit ojulig middag i form av sushi, pratat om allt och druckit Blossa Lingonglögg i finaste glöggmuggarna som jag fick i ett fint paket...som en liten men härlig julafton. En välbehövlig ljusglimt i det lilla mörker som jag för tillfället irrar runt i.

Tack för att du finns min vän och för att du tycker om mig som jag är, alltid. ♥

Vad gjorde vi utan våra vänner?
Foto: Privat. Fina muggar från Designtorget med texten midvinternatt inuti. 

Rollercoaster

Det finns minuter när jag känner mig ganska stark i allt det som har hänt. Mormor har det bra, hon finns här hos mig för alltid och hon har inte ont längre.

Men så ser jag hur hon njöt av att få åka iväg på sina båtresor med mamma...
 ...hur hon utan protest ställde upp på bild trots att frisyren skvallrade om en tupplur...
(själv kallade hon sig själv för "barktroll" när hon var rufsig i håret...ingen vet fortfarande vad det var...)
 ...hur min brors vänner även var hennes... 
.
 ...hur busig hon var...
 ...hur smittande hennes leende fortfarande är...
...och jag går fullständigt sönder.
Foton: Privata.

söndag 19 december 2010

Vackra vita tankar

Av någon anledning föds den vackraste vintern i mitt vuxna liv utanför fönstret. Efter några dagar inomhus p.g.a. sjukdom och det senaste dygnet fyllt med tårar tog jag mig äntligen ut i snön idag. Har verkligen längtat efter frisk luft och tillräckligt med ork för att kunna ta en promenad. Ensam. Bara jag och mina tankar.

Väl ute i den underbara snön kunde jag verkligen inte sluta gå. Ville bara pulsa längre och längre, och jag lät tankarna cirkulera fritt i huvudet...tankar på mormor. Mamma. Moster. Lillebror som jag saknar, och som äntligen snart kommer hem från andra sidan jorden. Pappa. Resten av min älskade familj. Tänkte på hur lyckligt lottad jag är som har en så stor familj som står mig nära, och hur ensam jag hade kunnat vara i den här situationen om det hade sett annorlunda ut. Hemska tanke.

Min älskade vän dök upp i mitt huvud, min vän som gav mig en hel timme av sin tid igår kväll så att jag fick prata av mig, trots att hon befann sig i Åre och åkte skidor. Min vän som min mormor tyckte så mycket om, och som hon alltid frågade om när vi pratade. Lycklig att hon finns.

Log lite för mig själv, fina minnen med mormor vaknade.
Hur hon alltid lämnade en liten godispåse på kudden när hon hade varit barnvakt åt mig och min bror när vi var små. Lika många bitar i båda påsarna, alltid.

De mysiga yatzy-stunderna i stugan i Jämtland på somrarna, som ägde rum mycket senare på kvällen än jag förmodligen hade fått vara uppe om mamma hade varit med...men hon var hemma och jag var ensam på sommarlov med mormor och morfar.
Hur hon älskade skidåkning på tv, och att hon lärde mig att det roligaste med längdskidor är att titta på alla som ramlar.

Jag hör fortfarande hur min lillebror börjar skratta inne i hennes badrum sist vi var och hälsade på, trots att det är en månad sen. Han hittade mormors ugnsgaller som hon hade gömt bakom duschdraperiet eftersom hon hade lyckats smälta en hel plastform i ugnen och gallret var täckt med svart plast. "Men, jag som tänkte att jag hade gömt det så bra, tänkte att ingen skulle se det." 

Hur alla mina och min brors vänner fullkomligt älskade mormor, och hur hon alltid brydde sig om alla. Som den gången min bror fick för sig att sova hemma hos henne med några vänner efter en blöt utekväll. "Jag hittade ju en stackare på mattan i vardagsrummet, jag gick upp och sa åt honom att ta min säng, jag kunde väl vara uppe och sova sen istället."

Älskade mormor...kommer du verkligen aldrig tillbaka?
Foto: Privat. Underbara snö...

In the arms of an angel


4:e advent, men jag tänder bara ett ljus. Ett ljus för min änglamormor...och hunden jag fick av henne när jag föddes vilar bredvid. Saknar dig gränslöst.
Tack för alla era tankar och fina ord både här och via sms...de värmer mitt hjärta.

lördag 18 december 2010

♥♥♥

Hon somnade idag. Älskade mommo...sov gott.

I brist på träning

Kände mig äntligen lite piggare imorse när jag vaknade. Så pigg att jag kände att jag ville göra något, men att ge sig ut på en efterlängtad lång och svettig promenad är kanske inte helt smart när man har varit sjuk i över en vecka? Tror inte att kroppen vill att jag ska förbruka min första någorlunda friska energi med att ge mig på ett försök till fysisk aktivitet...

Nej, det fick bli lite pyssel istället...eller snarare modifiering av mindre roliga Ikea-grejer. Jag är inte direkt något fan av Ikea, tycker inte att det är jättekul att strosa runt där i timmar och många av deras prylar är väl i ärlighetens oftast mer funktionella än snygga..?
Hur som helst så har jag, i rent överlevnadssyfte och för att nå upp till mina högsta köksskåp, införskaffat  världens tråkigaste pall på ovan nämnda varuhus...99 spänn(!) går ju liksom inte att motstå.
 
Hej då fula träfärgen!
Den fick ett litet face lift imorse i form av lite vit färg, och kommer på ett eller annat sätt att fortsätta att byta skepnad...har inte klurat ut riktigt hur bara. Återkommer i ärendet.
Snygg fläck?
Min andra Ikea-pryl som fick byggas om efter frukost var en bättre begagnad matta. Köpte den ganska längesen för att ha vid soffan, men knappt en vecka efter lyckades jag spilla ut en hel kaffekopp över den...begåvat.

Försökte självklart få bort fläcken, men det resulterade bara i en större och större och större...ja, ni fattar. Billig som den var fick den istället vila på vinden ett tag. Men idag jag kom på en idé, hämtade ner den, klippte helt sonika bort fläcken och i den nya storleken passade den perfekt under köksbordet istället!

Bäddat för mysmiddagar...
Vem har sagt att man inte kan ha en ryamatta i köket? Mysigt om ni frågar mig!

Jaaahapp...vad ska jag pyssla med nu då..?
Förresten - ett fynd i form av ett par skor ute på bloppisen!
Foton: By me.

fredag 17 december 2010

Jag sökte dig och fann mitt hjärta...

Middagen fick intas i soffan nu på kvällen eftersom jag bara var tvungen att se en av mina favoritfilmer, The Notebook, som gick på tv precis när jag var hungrig.
Laddade upp med en och annan näsduk, jag vet ju hur känslig jag är när det gäller filmer, i synnerhet filmer som innehåller vacker men omöjlig kärlek...det är liksom too hard to handle för mig. Men inte idag uppenbarligen. Visst blev jag rörd, och visst fick jag gåshud av vissa scener, men tårar? Nope. Det var liksom stopp, de letade sig inte ut. Känner mig alltmänt labil för tillfället, men uppenbarligen har mitt huvud värre saker att bearbeta än en fiktiv kärlekssaga. Eller kan det vara så att tårarna helt enkelt tog slut i helgen?

Vad än anledningen är att tårarna uteblev så var filmen precis lika bra som jag kommer ihåg den. Förälskelse, glöd, njutning, besvikelse och smärta...hur kommer det sig att man aldrig får nog av trasiga kärlekshistorier...eller är det bara jag?
Foto: Privat. Rökt lax, morötter och rödbetor i ugnen, blandade grönsaker och en sharonfrukt.

Räddningen

Jag läser en stund, blir trött, somnar. Vaknar, läser lite mer och somnar återigen. Min bok, som är helt fantastiskt rolig, är verkligen min räddning hemma i soffan just nu...

Jag längtar dock tills jag kan skriva om andra saker än sjukdom. Endofiner. Löpning. Darriga muskler. Rekord. Sprida energi med glada ord istället för att beklaga mig över trötthet och baciller...blä.

Snälla, låt mig bli frisk nu...
Foto. Privat. Bra bok.

torsdag 16 december 2010

Välbehövliga ord med mitt morgonté

Jag skriver återigen sjuk i kalendern, och eftersom det har varit orimligt många sådana dagar den här hösten och vintern gick jag idag till läkaren för tredje gången sen i oktober. Skillnaden idag var dock att jag hade vägrat att gå hem med de klassiska orden "alla är sjuka nu, det är bara att gå hem och vila".
Som tur var behövde jag inte det, läkaren tog mig på allvar och alla möjliga blodprover är nu lämnade för analys. Nu måste det bli ordning en gång för alla...längtar tillbaka till min starka och välmående kropp!

Men vem är jag att gnälla på min sjuka kropp när mormor ligger där hon ligger? En envis förkylning bleknar minst sagt i jämförelse...
Hon gör dock framsteg och jag känner stort hopp om att hon ska komma tillbaka till oss igen, så bra hon kan. Fick ett mms från mamma igår med en bild på ett leende penntroll som fick mig att börja gråta. Att hon ens orkar le i sin situation, det säger en del om hennes styrka och envishet... ♥

Let only good thoughts be within you. Det är lättare sagt än gjort, och ibland behöver man en påminnelse.
Foto: Privat. Rätta ord i rätt tid.

onsdag 15 december 2010

°get it?°

Hemma bra men borta bäst

Visst är det skönt att vara hemma i sin lägenhet igen, men helst av allt skulle jag såklart vilja vara med min familj...med min mormor. Hyresvärden hade gjort sitt bästa för att väcka julstämningen när jag kom hem igår, och visst kändes det lite lättare att komma in i trappuppgången...men helt bra känns det inte.

Ska dock försöka fokusera i en vecka nu. Fokusera på jobb, på att mitt liv går vidare och på att mormor är i trygga händer och gör framsteg. Det kommer inte att bli lätt, men jag måste och jag ska.
Min förkylning, som jag har dragits med sen förra veckan men helt glömt bort i allt annat, ska också fokuseras bort så att jag kan åka tillbaka hem helt frisk och "fira" jul nästa vecka.

Fokus med reservation för djupa dalar är mottot fram till onsdag nästa vecka...heja mig!
Foto: Privat. Min trappuppgång.

tisdag 14 december 2010

Ljusning

Vänder smått ofrivilligt tillbaka till Stockholm igen...  Underbara kollegor har hjälpt till så att jag har fått vara med mormor och resten av min familj när vi som mest har behövt varandra (TACK!), men nu är det dags att åka hem och återigen befinna sig långt borta.

Hade möte med mormors läkare igår, och det känns bra att han säger att hon faktiskt kommer att behöva mer vilotid för sig själv nu när hon ska börja träffa sjukgymnast och arbetsterapeut för att kämpa sig tillbaka till ett liv som så långt det kan ska likna det hon levde innan i lördags. Lite lättare för samvetet att lämna henne ifred.
Proppen har satt sig på vänster sida, precis där den inte ska sitta. Mitt i talcentrum. Precis där motoriken för höger sida bor. Frustrationen över att inte kunna föra ett normalt samtal med mormor är otroligt stor, men jag vill inte ens tänka på hur mycket större den är hos henne.

Men hon är stark min älskade mormor. Hon är mentalt vaken, nyfiken och gör otroliga framsteg.
Bilden av henne från akuten i lördags kväll stämmer inte alls med den bild jag väljer att spara i mitt minne. Det är bilden av en hoppfull mormor som skrattar när jag ber henne träna bra den här veckan så att vi kan dansa till jul. Bilden av en stolt krutgumma som idag med hjälp av mig och sjukgymnasten har stått upp. Bilden av hur hon ler med hela ansiktet när jag säger att min bror kommer och hälsar på nästa vecka. Bilden av två pigga ögon som skvallrar om ett otroligt mod, en styrka och envishet som är få förunnat.

Tack för alla fina ord och tankar från alla er därute - de värmer otroligt mycket!
En vecka går snabbt, och om en vecka är jag och lillebror på väg tillbaka till henne igen. Det vankas julfirande, ett julfirande som kommer att bli det märkligaste någonsin...och det enda jag vill ha i julklapp är att mormor blir frisk igen.
Älskar dig.
Foto: Privat. Vyn från min buss...och jag ser ljuset.

måndag 13 december 2010

söndag 12 december 2010

Ödet

3:e advent 2010. Dagen då jag på riktigt börjar se slumpen som något som verkligen inte existerar.

Det kan inte vara någon slump att jag p.g.a. sjukdom och utmattning helt spontant valde att åka hem till mamma i torsdags. Ingen slump att det var just igår som moster blev orolig när mormor inte hade hört av sig som hon brukar, och det hemska och oförutsedda slog till igen efter nästan 10 år. Ingen slump att jag helt oplanerat var 2 mil istället för 30 mil bort.

Har spenderat hela natten vid mormors sida och kommer inte att lämna henne. Hon vet att jag är här, hon har sin humor kvar och även om hon inte får fram orden så vet jag att hon säger till sig själv att kämpa och överleva ännu en elak stroke.

Det är ingen slump att jag är här...jag älskar dig mormor.

lördag 11 december 2010

Ändlöst stickande

Pippi-halsduken har knappt maskats av förrän jag har börjat på nästa halsduk, och jag inser att bloggfokus har flyttats från träning till pyssel. Stickning har (vid sidan av biobesöken) verkligen blivit min bästa avkoppling och grymmaste knepet att avleda min rastlöshet nu när jag är sjuk och inte kan svettas och framkalla mjölksyra som jag vill.
Är dock lite småless på halsdukar nu, och ser fram emot att utveckla mina kunskaper till något mer avancerat som...kanske raggsockor. Dock har jag hört att hälarna är ett litet h*lvete att få till, så benvärmare kanske får bli steg ett? Eller vad kan man annars sticka som inte kräver en ingenjörsutbildning?
Foto: Privat. Halsduk to be.

Boost

Börjar återigen dagen med sovmorgon. Det är verkligen otroligt skönt att kunna sova tills man vaknar, sträcka på sig och inse att man inte är hemma och därmed inte kan stressa upp och göra en massa "nytta". När mamma äntligen hade vaknat åt vi vår gröt (som jag toppade med extra mycket blåbär), drack en kopp nybryggt kaffe och konstaterade att det är väldigt kallt ute. Skönt att få dra på sig raggsockorna, häll upp en ny kopp kaffe och krypa upp i soffan framför Vinterstudion.

Är så himla glad att jag åkte hit till mamma i torsdags, trots att Göteborg lockade in i det sista och det ganska länge kändes rätt bittert att missa. Mentalt har jag verkligen landat, funderat över saker och ting som jag måste förändra och det känns verkligen bra att åka hem imorgon och köra sista rycket fram till jul. Jag har haft mycket tid att fundera, blicka tillbaka och se framåt. Har omprioriterat mycket och jag ser fram emot att få göra slag i saken och förändra.

För första gången på många år kommer jag att ha ett par nyårslöften till mig själv.
Foto: Privat. Mammas egenplockade blåbär fulla med bli-frisk-ämnen.

fredag 10 december 2010

Ljuspunkter...

Sovmorgon. Grötfrukost med mamma och hennes blåbär. Tankefrämjande och omvärderande(?) framtidsdiskussioner. Långkalsonger & raggsockor. Kaffe. En liten utflykt. Älgkalops. Kattmys. Minnen i gamla foton. Bortglömd men väldigt välkommen skatteåterbäring. Julklappsplanering. Jay blir årets Idol(yes!!!).
Den envisa förkylningen håller i, men jag mår bra i själen.

Min fredagssäck knyts ihop och stoppas undan på den bästa minneshyllan.
Foto: Jämtland en sommar för längesen. Antagligen mormor bakom kameran, jag och mamma framför.

Njutning på riktigt

Efter 9,5 h sammanhängande sömn (+2h på bussen igår) börjar jag dagen med raggsockor, en kopp kaffe och min stickning (med experthjälp...) i mammas soffa.
Halsen gör ont, näsan är snorig men jag grämer mig ändå lite över att jag inte är i Göteborg...men kroppen säger att den hellre vill vara här, så jag lyssnar och tänker inte ta av mig mysbrallorna på hela dagen. Idag börjar resan mot en frisk Helena, punkt slut.
Tack för alla krya på dig-hälsningar och virtuella kramar - de värmer!
Foto: Privat. Busen hjälper till med stickningen.

torsdag 9 december 2010

Kapitulation

Efter att ha vaknat med halsont igår och konstaterat feber senare på dagen var det bara att inse att den tredje rejäla förkylningen på mindre än tre månader var ett faktum. Med tanke på att jag redan har bockat av en bihåleinflammation och en halsfluss den här hösten så kände jag att det bara var att lyssna på kroppen och lägga sig platt. Underbara kollegor pusslade och grejade för att lyckas lösa min bortavaro...tack!

Efter vissa påtryckningar har jag nu också lagt ner alla tankar på att åka ner till Göteborg och Fitnessfestivalen i helgen, och även om det känns otroligt tråkigt och på gränsen till helt j*vla värdelöst så inser jag väl att det är det smartaste jag kan göra för att bryta den här sjukdomstrenden.
Istället har jag packat den minsta väskan någonsin och beger mig hem till mamma för att ge mig själv en chans att vila på riktigt. Jag ska vara extremt snäll mot mig själv hela helgen och äta när jag är hungrig, sova när jag är trött och bara vara utan några som helst krav på mig själv.

Samtidigt lovar jag mig själv dyrt och heligt att jag ska sätta mig ner och se över mitt liv och mina vanor. Jag vet att jag har haft osedvanligt mycket runt huvudet den här hösten, och självklart är det därför min kropp inte har varit på topp, men såhär vägrar jag att ha det. Jag vill vara pigg och stark, inte somna sittandes med tékoppen i handen som jag gjorde hemma i soffan imorse.
Jag är värd mer än så.
Foto: Privat. Jag och Leif GW på en buss mot Dalarna. Vila it is.

onsdag 8 december 2010

mY iSLaNd

När man har sovit riktigt dåligt och vaknar med halsont (igen!) så är man gränslöst tacksam för att man bor på stans vackraste ö och att vintersolen visar sig från sin bästa sida...tack.
Foto: Privat.

tisdag 7 december 2010

Min vanliga tisdagslook...

...ser inte ut såhär. Men så har det inte varit någon vanlig tisdag heller...långt ifrån faktiskt.

Har försökt att visa de bästa sidorna av mig själv ungefär 600 gånger idag, och trött som jag var efter en lång dag av fullt fokus var jag mer än lycklig över att min bästa vän öppnade sitt hem och bjöd på middag, glögg och hembakade chokladsnittar..!
Vet dock inte riktigt hur jag ska tolka att hennes bror kom förbi och inte ens reagerade varken på min 1 dm höga frisyr eller min smått för-en-tisdag-väldigt-överdrivna make (uttalas mejk, jag har inte hunnit gifta mig sen sist...). Antar att det såg helt normalt ut tillsammans med mina mysbrallor och den lånade fleecetröjan. Normalt eller inte, skjuts hem fick jag (tack!) och att ligga raklång på soffan efter en riktigt kul dag är jag mer än värd. 

Reslutatet? Jag säger till när det finns att hitta nära dig...
Foto: Privat. Tisdagslooken den 7 december.

Fokuserad

Otroligt lyxigt att få sova till 6.30 en tisdag! Ledig från mitt vanliga jobb idag för att göra lite nytta på ett annat ställe...
Lika vaken som min rosa vän, tillika glad adventspresent från lillebror, fokuserad och med ett par fjärilar i magen - så startar min tisdag. Hur den fortsätter hoppas jag kunna meddela under dagen...om inte så lär ni bli varse om ett par månader (men vem orkar vänta så länge?).

Ha en fin dies Martis!
Foto: Privat. Ögonen som möter mig varje morgon...och påminner mig om min fantastiska bror.

måndag 6 december 2010

Upside down

Jag har en kund som skrattar åt mig varje måndag och säger: Åh, nu är du väl lycklig när det är din favoritdag? Så ler hon sitt härliga leende så att jag blir sådär varm i kroppen, och var inte måndagen bra innan så blir den det garanterat då. Ja, ni vet ju hur det är med min kärlek till veckans första dag...jag kan liksom inte hjälpa det.

Men inte idag. Nope...icke. Snoozeknappen användes för första gången på väldigt länge imorse. Somnade nästan om på bussen. Kaffet gjorde sig icke besvär, ögonen kändes fortfarande tunga. Seg.
Har känt mig som världens tråkigaste kollega hela dagen, och det annars så sköna måndagsträningspasset lämnade allt annat att önska...kroppen vägrade liksom, och mina axelpressar med 20-kilosstången kändes plötsligt minst dubbelt så tunga.
Bestämde mig för att åka hem och laga köttbullar istället, men väl i butiken kunde jag inte ens tänka mig att sätta tänderna i en bit malet kött. Istället blev det någon form av grönsaksgryta som jag i tallriken blandade med Kesella...mums! Vego-Helena strikes again..(?)

Ja, hela min favoritdag har minst sagt varit lite upp och ner, och jag undrar onekligen varför och framför allt var den tänker sluta? Lutar mig tillbaka i soffan och tar reda på det, och hoppas samtidigt allt jag orkar på att tisdagen blir bättre. Imorgon måste jag vara på hugget, annars blir det inte alls bra...
Foto: Privat. Mina köttbullar...jodå.

söndag 5 december 2010

Var är Helena?

Jag vet att vissa av er undrar...men ta det lugnt, jag har inte försvunnit. Jag är här. Ja, eller inte här, men här ute i livet iallafall.

Andra advent har jag spenderat med att ta sovmorgon, se en fantastisk film (ska berätta mer sen) och sen åkte jag till stan och mötte upp en fin vän (som för mååånga år sen var min pojkvän och sambo). Vi åt en god lunch på Vapiano, gick på julmarknad i Gamla Stan och promenerade runt i snön och pratade om livet. Han är verkligen en helt fantastisk människa som jag är glad över att ha fått kontakt med igen efter många år.
Många funderingar har planterats i mitt huvud och jag kan bara konstatera att de bästa vännerna är de som får mig att ifrågasätta. Mig själv. Människor och saker runt omkring. Livet. Det får mig liksom att ta ett par steg framåt och bli nyfiken på vad som finns där ännu längre bort...

Resten av min sköna söndag kommer att avslutas i samma soffa som jag började i. Kanske sover jag en liten stund, kanske stannar jag kvar i den hela natten...bara för att jag kan. Trygghet.

Hoppas att ni har en fin andra advent...imorgon startar en händelserik vecka!
Foto: Privat. Fina toaletter på Vapiano. Japp, Mattias, jag hann ta en bild t.o.m.... :)

lördag 4 december 2010

Operakällarens köttbullar är värda all trötthet

Årets julfest igår = soffan idag. Jag ler av tanken på stans godaste julmat, bästa kollegorna och kopiösa mängder skumtomtar och dans...det går liksom inte att misslyckas. Att jag är segare än kola idag och kommer att spendera hela lördagen med att bara lata mig känns inte alls jobbigt...det är värt det.

Myser inne med ljus och tofflor, ute regerar den vackraste vintern på länge. Jag kan faktiskt inte komma ihåg att det har varit så här fin vinter någonsin sedan jag flyttade till huvudstaden för snart 12 år sedan.
Jag gillar verkligen livet nu. På riktigt.
Foto: Privat. Isen lägger sig runt min ö...mysigt!

fredag 3 december 2010

Allt jag begär

Fredag. Ledig. Vaknar med nytt ben som bär mig som det ska. Testbrygger ett nytt kaffe från Gevalia (utan att få oväntat besök). Ser en helt underbar decembersol. Konsluterar kiropraktorn och tar ännu en vilodag. Kryper upp i soffan och tittar ut på ett ymnigt snöfall. Josh Groban på högsta volym. Pepparkaksljus. Mysbrallor. Lite senare ett välbehövligt lyxbesök hos min frisör och ikväll vankas det julfest.
Typisk bra dag.
Foto: Privat. Från min balkong den 3 december 2010.

torsdag 2 december 2010

Lat torsdag

Träningsvila idag, och istället lät jag min kära kiropraktor gå loss med nålarna på mitt onda vänsterben... Tractus, hamstrings och adduktorerna fick agera nåldynor för en stund och jag gjorde allt för att stå ut med den skummaste känslan jag har känt i benen på länge. Att ha en tunn nål 5-7 cm rätt in i kroppen är inget man är van vid direkt, men eftersom jag litar på henne till 110% lät jag henne hållas. Skönt var det väl inte direkt, men det var inte lika illa som att operera ögonen, och uppenbarligen kändes det skillnad i mina (överansträngda, smått inflammerade) spända muskler direkt, och det ska onekligen bli intressant att se hur det känns imorgon. Just nu känns det mest som vansinnig träningsvärk på punkterna där hon stack... F
Helt fantastiskt vad man kan göra med kroppen!

Vilodagen fortsätter och med vansinnigt lyckorus (berättar snart!) avrundar jag min torsdag med årets första julbord. Finaste tidningsredaktionen är sällskapet och platsen en av de vackraste i Stockholm. Kan det bli mycket bättre?

Ha en fin kväll alla!

Kunde inte hålla mig...

...så idag fick julgranen flytta in på jobbet. Det är dessutom dags för första julbordet ikväll (andra redan imorgon...) och vi kan väl med all rätt konstatera att julresan 2010 är officiellt inledd..?
Eller det kanske bara ärjag?
Foto: Privat. Mitt morgonsällskap på jobbet.

onsdag 1 december 2010

Grattis Sara och Liv!

Bättre sent än ännu senare kommer då här vinnarna av de fantastiska chokladkalendrarna från Chokladfabriken! Den ljusa ska nämligen få flytta hem till Liv och den mörka hem till Sara, och jag litar på att de tar väl hand om de 24 små godbitarna...trots att nummer 1 inte hinner ätas idag och nummer 2 inte imorgon. Men mailar ni mig era adresser nu (helenateodora@hotmail.com) så ska jag göra mitt bästa för att nummer 3 iallafall får avnjutas på fredag!

Till er som inte vann den här gången...misströsta inte, jag är rätt säker på att det kommer en ny chans snart...

Välkommen december!

Helt vansinnigt kallt i huvudstaden idag och jag konstaterar att december är här med besked. Kan dock meddela att det roligare att frysa med 2 meter färg runt halsen. Årets första (men absolut inte sista...) halsduk är klar och den värmer mer än jag hade anat! Faktumet att jag startade dagen med en välbehövlig stund på en värmande bänk hos Johanna på Studio Paus kanske hjälper lite också...

Jag har dragit två vinnare i julkalenderutlottningen, och ni inser ju likväl som jag att lucka 1 (och kanske 2) blir knepigt att hinna med...man kan dock se det positivt och jubla över att det finns mer än en chokladbit att mumsa i sig när kalendern äntligen dimper ner i lådan...återkommer om en stund...

Heja vackra julmånaden!