tisdag 30 november 2010

I'm the cherry on top!

Heja heja värmande bloggutmärkelser i ett iskallt Stockholm!
Fina, starka och karate-coola Heidi, aka Dåligt Samvete, har mitt i smällkalla ryssvintern förärat mig med The Cherry on Top Award, skrivit några otroligt snälla ord om mig och jag tinar sakta men säkert inifrån...tack snälla!

Jaha, vad går detta då ut på? Att bli en cherry on top innebär att jag förväntas göra fyra små saker:
1. Tacka den som gav mig utmärkelsen - check.
2. Kopiera utmärkelsen till min blogg - check.
3. Avslöja tre saker man gillar - kommer längre ner och jag ska undvika allt vad träning är, det känns liksom för självklart...
4. Skicka körsbäret vidare till fem andra bloggare som förtjänar det - kommer ännu längre ner...

Ok, here we go...mina tre "gilla-grejer" kommer......*trumvirvel*....här!
° Kramar. Jag är en obotlig kramälskare och älskar närheten, värmen och energin som sprids bara genom att lägga armarna om varandra. Våga kramas mer, please, det är ju ta mig tusan helt underbart!
° Musik. Jag är smått besatt av musik och kan sitta i soffan i timmar med mina stora hörlurar och bara Spotifya omkring. Texter jag gillar fastnar som tuggummi, och extra svag är jag för akustiska gitarrer, kärlek och smärta.
° Resor. Jag har rest både kors och tvärs genom åren men jag kan verkligen inte få nog. Mina 19000 foton på hårddisken vittnar om att det har funnits en hel del att lägga på minnet...och än finns det plats för mycket mer. 2011 ser ut att bli ett hyfsat bra år att fylla på lite...

Så...över till mina små körsbär. Här har ni fem av alla jag tycker är värda att uppmärksammas lite extra i bloggträsket:
Jessica - för att hon är energi. Glädje. Inspiration. Liv!
Nästa station: Hades - för att han har lyckats gå ner mer än en tredjedels Helena(!)...bara i år!
Miss Agda - för att hon är en av stans coolaste morsor och lika stark som Pippi.
Livet genom rosa glasögon - för att Irina är Irina and always will be...livsglädjen sprutar ut genom skärmen!
Åsa - för att hon har helt outtröttligt med energi, sprider färg och glädje runt sig och dessutom är en fin vän med ett varmt hjärta.

Tusen tack Heidi - you made my day! My friends, pass it forward...

måndag 29 november 2010

En oplanerad mil

Träningsplanen idag var att spendera en stund på löpbandet, men oklart hur lång. Efter att ha läst M:s inlägg om den oväntade rekordmilen imorse (jag är så stolt över dig!) blev jag dock inspirerad och kände att jag ville försöka mig på den där halvmilen under 20 minuter igen...

Sagt och gjort. Ställde in bandet på 10 km/h för att värma upp, pallade som vanligt inte ens kilometer i det (för mina ben) snigeltempot, utan drog upp det till lite mer utmanande 15 km/h. Smärtan i min lilla tractus kom dock som ett brev på posten och jag klarade av knappt 1,5 km i det tempot. Ner med farten till 14 km/h och vips så kändes det mycket bättre. La dock helt ner planen på att knäcka halvmilen i rekordfart, det var ju liksom redan förlorat och som så många gånger förr bytte jag mål mitt i träningspasset.


En mil i hyfsat tempo fick bli mitt nya fokus, och en mil i hyfsat tempo blev facit. Stängde av klockan på 44.38 och är mer än nöjd med tanke på att min första kilometer var rätt långsam...
Mindre nöjd var jag när jag hade konsulterat min kiropraktorkollega i omklädningsrummet efteråt, och hon varnade för att min smärta i benet kan vara början till löparknä. Vi misstänker en lite för hög löpardos lite för snabbt med mina nya skor....klantskalle.
Funderar faktiskt starkt på att totalt vila från löpningen fr.o.m. nu och fram till jul...inte för att det på något som helst sätt är kul, utan enbart för att jag inte vill bli skadad på riktigt. Först och främst har jag dock lovat att lägga mig på kiropraktorbänken på torsdag för att få lite nålar i benet. Great.

Löparknä eller inte. Min måndag fortsatte iallafall bra med ett litet möte inför lite kommande skoj, en kaffestund och en sen men god middag made with vad som fanns i mitt kök eftersom jag inte hann handla. Ännu en bra dag att lägga till historien - tack för det Helena!

Sov gott alla fina, I will for sure do...
Foto: Privat. Middag: tonfisk, paprika, päron, bönor, senapskesella, morot, granatäpple och färsk timjan. Mums.

Limousinemåndag

Ja, eller tom buss. Same same.
Min planerade morgonpromenad till jobbet ställdes in p.g.a. orimligt mycket packning, så istället tog jag 05.05-bussen till jobbet och cyklade 13 km inomhus istället, utan packning. Morgonpigg anyone?

Jag har löjligt mycket energi just nu. Stockholm är vitt och vackert, livet behandlar mig fint och jag ser fram emot varje ny dag när jag går och lägger mig på kvällarna...vad mer kan man begära?

Hur har er måndag börjat?
Foto: Privat. Min jääättelånga limo.

söndag 28 november 2010

Julens godaste adventskalender kan bli din!

Jag har skrivit om dem förut, och jag tänker göra det igen. Fantastiska Chokladfabriken. Riktig choklad utan en massa onödiga tillsatser, made by hand och till största delen ekologiskt och rättvist. Kan det bli bättre undrar ni nu?

Ja, det kan det faktiskt! Nu har jag nämligen nåtts av nyheten att de tillverkar (för hand såklart!) julkalendrar på löpande band i den lilla fabriken på Söder! Det kan vara världens bästa idé och jag kommer självklart att se till att avnjuta (eller bjuda någon speciellt utvald) en bit mörk fransk 70% Valrohna andoa noir Fairtrade-choklad varje dag fram till julafton!

Den mörka kalendern har också en kompis i form av mjölchokladvariant, gjord av ekologisk Rainforest Alliance-märkt 42%-ig Cru Hacienda-choklad från Schweiz. Riktigt bra mjölkchoklad med andra ord...kanske en av de bästa?
Jag tycker att ni ska göra som jag och besöka en butik i närheten eller gå in på Chokladfabrikens hemsida och beställa en egen kalender...december är väl en bra månad att skämma bort sig själv lite extra..?

Eftersom ni förmodligen är världens bästa bloggläsare vill jag dock självklart se till att två av er får en tidig julklapp! Jag har en mörk och en ljus kalender som vill ha ett nytt hem...och det enda du behöver göra är att lämna en kommentar till det här inlägget och berätta vilken kalender du vill ha. Enkelt - eller hur?

Ni har fram till tisdag klockan 12.00 på er att vara med, sen drar jag en vinnare som får en kalender hemskickad, eller passa på att hämta ut den i Stockholm om du har vägarna förbi en av butikerna, du kommer inte att ångra dig..!

Glad första advent på er!

lördag 27 november 2010

Jag kan ju om jag vill!

Nej, det blev ingen kvällsträning heller idag. Skönt. Det är svårt att förklara, men jag känner mig otroligt nöjd över att jag hoppar över träningen utan att bli stressad över det. Jag vet, det låter sjukt, men så är det.
Den största utmaningen i min träning är utan tvekan vilan. Jag är värdelös på att vila, och att vila två dagar i sträck har liksom inte funnits på kartan i min värld...jag kör ofta på tills min kropp stupar. Sån är jag och det är svårare än ni tror att ändra på det.

Idag vill jag dock inte ta på mig hela äran själv. Nej, jag vill tacka Sara för att jag vilar. Sara har nämligen gjort mig lite förvirrad och fått mig att tänka till.
För ett tag sedan droppade hon sin tretimmarsutmaning. Kul idé och min hjärna gick igång och började självklart fundera på hur jag skulle knäcka nöten med att klämma in 9 timmars jobb (som såklart krockade just idag) och 3 timmars träning på en dag. Morgonlöpning med start klockan 6 kändes som det enda som funkade, och visst hade jag en tanke på att faktiskt genomföra det. Jag är säker på att många andra kände sig lika utmanade som jag och tänkte att tre timmars träning kändes vettigt och skönt galet att genomföra.

Men så kom ett annat inlägg hos Sara. Ett otroligt bra och viktigt inlägg om den friska(?) träningsbranschen och den inspirerande(?) träningsbloggosfären.
Lite motsägelsefullt blev det dock för mig, eftersom jag på ungefär en sekund tänkte på hur många det finns där ute som faktiskt tänkte som jag gjorde till en början...att de, inspirerade och peppade av andra träningsbloggare, "måste" hoppa på den där tretimmarsutmaningen för att de inte vill visa sig sämre än någon annan. Klämma in 180 minuters träning och visa att de faktiskt orkar och kan, trots att de kanske inte vill eller har tid egentligen.
Det här är verkligen ingen kritik mot Sara, jag gillar Sara, men i mitt huvud blev det lite rörigt och det fick mig att tänka till och lägga ner mina tretimmarsplaner. Jag vet att jag kan träna i tre timmar, och jag har inget som helst behov av att bevisa det för någon, inte ens mig själv...helst inte en dag när jag faktiskt vet att jag kommer att vara tillräckligt trött av en lång arbetsdag.

Vad jag däremot inte vet lika självklart är att jag kan sitta still och ta det lugnt i tre timmar i sträck...och därför ligger min utmaning precis där nu ikväll. Tre timmar tofflor, stickning och zappande på tv:n - min sämsta gren. Jag vet att kroppen behöver det, och jag vet att jag kommer att vara nöjd om jag klarar det.
En timme avklarad - två to go...wish me luck...

TACK SARA för min välbehövliga vila idag!
Foto: Privat. Min utmaning och mitt kommande tillskott i halsduksdjungeln i hallen...

Istid = sovtid

Nähä, det blev ingen morgonträning imorse innan jobbet. Istället tackade jag kroppen för att den äntligen har lärt sig att sova är bra och gav den en extra timmes sömn. Träningen finns kvar, men viljan att sova finns där alldeles för sällan för att det ska kännas rimligt att klippa bort den. Tog istället en lugn morgon hemma och tog sedan bussen med min bok (heja Leif GW!) genom ett vackert vinter-Stockholm.
Jag gillar verkligen vintern nu. Kylan. Mörkret. Märkligt kan tyckas, men så är det. Självklart längtar jag lite tillbaka till sommardagarna, den underbara värmen och de svalkande baden...men varför låta den längtan ta överhanden? Vi har minst 4 månader kvar av istid, så jag tänder ett par ljus och gillar läget. Som alltid.

God morgon underbara jobblördag!
Foto: Privat. I väntan på bussen...vackert.

fredag 26 november 2010

Fredagsmys for real

Just idag gillar jag Skavlan lite extra. The ego has landed.

Klockren lunch

Hade det på känn redan imorse...och mycket riktigt - dagen har fortsatt på bästa sätt. Intog lunchen på Kalori i stan och sällskapet var trevligt och givande (hoppas kunna berätta mer inom kort).
Jag gillar verkligen Kalori, och när jag satt där idag frågade jag mig själv varför jag inte går dit oftare..? Maten är nyttig och otroligt god, lokalen skön och priserna humana. Min fiskgryta med limeyoghurt hade gärna fått stå på min lunchmeny varje vecka...yummie!

Har haft träningsledigt idag och kommer att spendera resten av kvällen på jobbet, vilket innebär att jag verkligen måste vila. Känns bara skönt och jag är inte ens rastlös i kroppen...även om jag ser orimligt mycket fram emot morgonpasset som ska brännas av innan jobbet imorgon. Skulle gärna hänga på Saras tretimmars, men jag förstår inte riktigt hur jag ska klämma in det när jag jobbar 9.30-18.30...tre timmar snölöpning runt 6 skulle vara den enda lösningen...
Ska ni vara med på utmaningen?
Foto: Privat. Kalori...testa!

Bästa förutsättningarna

Över åtta timmar sammanhängande sömn och en lång vaken stund i sängen innan jag pallrade mig upp. Härligt iskall vinter utanför fönstret. Varmt, riktigt gott kaffe och veckans godaste frukost.
Det känns som att inget kan gå fel idag och förutsättningarna för att mitt lunchmöte (håll tummarna!) ska gå som jag vill känns mer än bra...

God morgon världen!
Foto: Privat. Dinkel, päron, granatäpple, apelsin, pumpakärnor och sojamjölk...breakfast heaven. Ägget ska inte glömmas heller...trots att det inte syns.

torsdag 25 november 2010

Vegetarianvarning

Ok. Något har hänt med min aptit...eller kanske snarare min smak och åsikter om vissa maträtter. Härom dagen köpte jag färska kycklingklubbor som jag tänkte tillaga ikväll. Gott, tänkte jag och planerade att krydda dem med en massa mumsiga grejer. Jag gillar ju kyckling...mycket!

Matlagningen gick rätt bra till en början. Ja, tills jag hade dragit igång ugnen och öppnat förpackningen med kyckling, vill säga. Då hände något. Plötsligt kom jag att tänka på att jag framför mig hade en hög med kroppsdelar från en fågel. Sick. Aptiten försvann på en sekund och jag var tvungen att slänga hela paketet. What!? Är kycklingen på väg att gå samma öde till mötes som allt fläskkött i mitt liv har gjort?

Efteråt kunde jag inte ens tänka på varm mat, och räddningen blev mina björnbär i lösvikt som jag hade köpt på vägen hem...ja, och lite yoghurt, bovetecrunch från Renée Voltaire och ett kokt ägg. Allt annat kändes bara blä.

Håller jag på att bli vegetarian eller vad är det frågan om?
Foto: Privat. Me like!

Wanderer

Det absolut bästa med att promenera till jobbet runt 5-snåret på morgonen är att ingen har gått på vägarna innan...fick bitvis pulsa (well, pulsa med huvudstadsmått), och med tanke på att det är rätt isigt under det vita täcket fick mina Icebugs göra jobbet den här morgonen. Lovely!
Löningstorsdag, vinter utanför fönstret och jag har redan på känn att den här dagen kommer att bli helt fantastisk..!

God morgon!
Foto: Privat. Framme efter 40 min pulsning...lite grusig i ögonen och Peak Performance-kittad...as usual.

onsdag 24 november 2010

Hulken?

Jag blev less på alla mina svarta träningskläder idag och drog på mig det mest färgglada jag hittade i garderoben. Sinnesstämningen (och min överskottsenergi efter ett spännande telefonsamtal efter frukosten) spelade verkligen roll i mitt val av kläder idag...
Kände mig nästan som Hulken inne på gymmet...minus den lilla detaljen att hans bästa gren kanske inte är 30 kilometers cykling? Det var dock mitt fokus idag, och jag räknar kallt med skön seghet i benen imorgon efter att ha legat på gränsen till (och ibland över) mjölsyra i en timme...
Favoritmagövningen efteråt var oplanerad och bara en bonus, men jag känner redan att det gör ont när jag skrattar...stabilt. Jag är på g, jag känner det.
Foto: Privat. Kermit?

Snälla, låt det stanna...

Onsdag är sovmorgondag i mitt liv, och idag började jag den med att sova 1,5 h längre än vanligt och vid 7 gick jag ut på en knapp timmes promenad i snövädret (som jag hoppas håller i sig!)...blåsigt och mörkt men härligt! Musiken fick ligga i fickan, idag ville jag bara lyssna på tystnaden.

Drog mig till minnes mitt april, insåg återigen att jag under tre veckor spenderade hela (långa) arbetsdagar till fots och undrade i mitt stilla sinne när jag ska våga öppna min handskrivna dagbok och läsa om mina tankar jag hade längs vägen? 7 månader efter hemkomst ligger den fortfarande orörd...över hundra sidor av min egen (delvis bortglömda) historia som bara väntar på att bli upptäckt.

Nej, lite kaffe och stickning på det här va? God morgon på er...eller godaste faktiskt!
Foto: Privat. En nypromenerad Helena i sin fantastiskt varma och sköna W Primaloft Hood från Peak Performance.

tisdag 23 november 2010

Tadaaaaa - en lovely tisdag!

Som ett pärlband radar jag upp den ena bra dagen efter den andra...otroligt vad nöjd man kan vara för småsaker när man har varit sjuk och äntligen blivit frisk!

Just idag är jag nöjd med min efterlängtade och kolsvarta promenad till jobbet klockan 5 imorse, ännu en kul dag på jobbet med underbara kollegor (finns det några bättre?), ett skönt träningspass bestående av en halvmil på löpbandet och brinnande axlar...och sist men inte minst en skön fika med lillebror där både träningsprogram (hans, inte mitt...och han kommer att få ont!) och julklappsplanering bockades av. Klapparna den här julen tar priset i planering, minst sagt...

Vad är du nöjd med idag?
Foto: Privat. Fika...och nej, muffinsen är inte min. Den 7 december lyser i min kalender och fram till dess får jag hålla mig borta från godsaker...

Skönont

Stelheten i mina ben efter löpningen igår är ju inte av denna värld...tänk vad kroppen hinner glömma mycket på 10 dagar.
Min tractus iliotibialis är garanterat den som känns mest och värst, så min vän foamrollern och jag har redan haft två dejter nu innan lunch.
Vansinnig (alltså, vi snackar illamående...) smärta, men samtidigt otroligt skönt att känna hur den obehagliga känslan på utsidan av låret försvinner och övergår i en skön värme...och känslan efteråt är helt magisk. Mjuk som en katt...typ.
Någon som har fler (o)sköna tips för ett stenhårt tractusband?
Foto: Privat. Min älskade, hatade rulle.

måndag 22 november 2010

What a day!

Det blev en date med löpbandet efter jobbet...äntligen orkade jag springa igen! En mil blev det, och klockan stannade på strax under 49 minuter. Det kändes hur bra som helst och jag hade mer att ge, men jag hade ju lovat kroppen att starta lugnt. En extra lång stretch, en varm dusch och en blåbärssmoothie senare kände jag att jag var helt på banan igen.
Otroligt vad man kan sakna känslan av träningströtthet i kroppen...

Tog en sväng på stan efteråt för att uträtta lite ärenden, och lyckades helt otippat springa på den perfekta julfestklänningen som jag lite smått hade i bakhuvudet att jag borde hitta till nästa fredag...tackar.
En snabb men effektiv sväng in på min favoritjättemataffär för att fylla upp kylskåpet efter min förkylningskoma förra veckan, och sen vidare hem och svängde ihop universums godaste pannbiffar med färsk timjan och spiskummin...yummie! 
Innan jag mumsade i mig ett par biffar bockade jag dock av ett mycket lovande telefonsamtal som jag verkligen hoppas kan leda någonstans...

Nu återstår bara att knyta ihop en hetl fantastisk måndag...och hur gör man det bättre än med en rykande färsk tidning på spikmattan?
Foto: Privat. Min god natt-saga...

BIG mistake

Ok, råkade låna kollegans iPad på lunchen...
Någon som har numret till tomten?
Foto: Privat. Ett lunchberg och en vill-ha-grej.

10 dagars vila...

Ja, det är sant. Jag har vilat från träningen i 10 dagar, och det är förmodligen något typ av personligt rekord. Min helg i Dalarna blev som planerat spiken i kistan för bacillerna och jag vaknade imorse och konstaterade att jag nog faktiskt är frisk nu. Ja ja, lite snorig fortfarande, men kroppen känns bra. Behöver jag ens försöka förklara hur glad jag är över att få träna idag?
Bara ett litet problem återstår...att kunna börja lugnt, och jag ska verkligen försöka göra mitt bästa trots att jag kände att jag ville börja bolla med varenda vikt på gymmet redan vid 6 imorse när jag klev in på jobbet. Wish me luck...

Vad tränar ni idag?
Foto: Privat. Glada flaskor som bor på Balance City.

söndag 21 november 2010

Bye bye...

Sovmorgon till 10, nybryggt kaffe, gröt, en (äntligen!) färdigstickad halsduk, kramar och nästan en timmes ordlöst mys med världens keligaste katt. Säger hej då till mosters familj och deras pepparkakshus för den här gången, längtar redan tillbaka och påbörjar resan hem mot Stockholm igen. Minst fyra kaffestopp på vägen skall avklaras, mysigt!
Ha en fin söndag alla!
Foto: Privat. Smulan...mysproffset.

lördag 20 november 2010

A second to waste? Let's fall in love!

Nu när jag kämpar mot min förkylning och inte kan träna (och således heller inte skriva om det...) halkar jag allt som oftast in på ämnet kärlek...ett ämne som ligger mig otroligt varmt om hjärtat och förundrar mig mer och mer ju äldre jag blir. Hittade precis en ny studie i The Journal of Sex Medicine att det tar människan en femtedels sekund att bli kär...en femtedel!

Läser också att en förälskelse påverkar delar av hjärnan på samma euforiska sätt som kokain, men att det även berör mer intellektuella delar av oss. Inte mindre än 12 olika delar av hjärnan påverkas, och jag lär mig att det, i samma sekund (eller femtedelen av den) som förälskelsen med full kraft slår till, sker en lång rad reaktioner i oss.
Belöningshormonet dopamin och det naturliga bedövnings - och hjärtfrekvenshöjande hormonet adrenalin utsöndras tillsammans med antistresshormonet oxytocin och vasopressin, som starkt påverkar män till att bli aggressiva mot andra hannar...

Jag kan inte sluta förundras över de kemiska förklaringarna till att knäna känns som gelé, pulsen rusar och man får en känsla av att kunna slåss mot hela världen för att få det man vill ha...med en del av facit i hand känns det kanske inte så konstigt att kroppen goes nuts när vi blir kära!?
Foto: Privat. Sommaren 2010, på väg på fest iklädd kärlek...

Firad lillebror och avslutad roadtrip

Kan inte ens förklara det totala lugnet jag har i kroppen när jag vaknar till kaffedoft här hemma hos moster, aka mitt andra hem. Det här är verkligen total mental avkoppling för mig, och jag känner hur hela kroppen läker...önskar att alla kunde ha en sådan här tillflyktsort, det är verkligen guld värt...

Kom fram väldigt sent inatt efter ett middagsstopp hos pappa och hans fru. Det bjöds på kramar, god mat, en massa skratt och gamla fotoalbum. Fantastiskt mysig kväll som jag tror både alla vi fyra syskon och pappa uppskattade lika mycket. Tack för en underbar kväll!
Lillebror fick så äntligen sin 30-årspresent, och när han väl såg den modifierade framsidan på boken som låg i paketet förstod han plötsligt varför han hade fått en flaska 7-årig Havana Club, och det tog inte speciellt lång tid för honom att förstå att han ska iväg på en resa med sina två äldre syskon...what goes around comes around...
Cuba libre anyone?
Foto: Privat. Kanske har jag en framtid som bokdesigner...not.

fredag 19 november 2010

Onormalt men viktigt pitstop

Strax innan 16 gjorde jag och lillebror (har jag världens bästa bror som orkar med mig?) ett stopp i vår roadtrip och upprättade en liten sambandscentral på Ikea i Gävle. Mission: att stilla tonårsdrömmarna inom mig och fixa biljetter till NKOTBSB, turnén man inte får missa om man är inbiten boybandfan...


I samma sekund som biljetterna släpptes i Canada, kl 10 lokal tid, satt vi klistrade vid våra datorer med en kopp kaffe, redo att slåss med hela Nordamerika. Min boyband partner in crime gjorde samma sak hemma i Stockholm, och BOOM! 10 minuter senare hade vi biljetter till båda konserterna i Toronto i juni nästa år!


Ja ja, jag har redan sett NKOTB 5 gånger och BSB säkert lika många, men alla på samma scen samtidigt...my god! Det blir ett kärt återseende av en saknad stad, en massa härliga människor och vi kommer att få uppleva två garanterat galna boyband-konserter i Air Canada Center...weeeeehooooooooo! Jag älskar att vara vuxen!
Foto: Privat. The best little brother in the world...!

Packad och klar

Vaknar och känner mig äntligen lite, lite piggare. Vila och sömnöverdos är tydligen inte underskattat ändå...skönt att lära sig något nytt trots att man har fyllt 31. Har bestämt mig för att den kommande helgen ska bli spiken i kistan för viruset som kämpar mot immunförsvaret i min kropp.

Vad sägs om roadtrip mot Dalarna med lillebror (med superviktigt pitstop för att slänga upp datorn och boka biljetter!), upphämtning av saknade storebror längs vägen och försenad födelsedagsmiddag för lillebror hos pappa med fru. Håller tummarna att lillasyster kommer förbi också! Vidare norrut för ett litet kramstopp hos mamma, för att sedan landa ännu längre norrut hemma hos världens bästa moster och hennes underbara familj. Åh vad jag har längtat efter den här helgen!

Jag reser lätt...spikmatta, stickning, mysbrallor och raggsockor - vad annat behöver jag för en helg i total vila?
Foto: Privat. Världens längsta halsduk är snart klar...yes! 

torsdag 18 november 2010

For sale!

Jag antydde redan i våras att jag har för mycket saker här hemma...det svämmar liksom över.
Nu är det ändring på det och jag har äntligen kommit igång med min bloppis. Titta in, hitta något och maila mig...jag måste rensa i röran, och det nu!
Are you with me?
Ni kommer att hitta dit via menyn till höger ->, och räkna med att jag säger till när den fylls på...

Besatthet

Jag startar sjukdag två med en film. Ja, efter osannolika 9 timmars sammanhängande sömn då...otroligt skönt! 
Oskuldens tid. Skrämmande film som i mångt och mycket handlar om att vara besatt. Besatt av en person. En känsla. Av makt. Makten att kunna få hela ens värld att kretsa runt en själv, och den totala maktlösheten som infinner sig när samma värld börjar ta en annan väg...maktlösheten som tillslut övergår i en vansinnig beslutsamhet över att ingen annan heller är värd det man inte kan få.

Har ni känt känslan någon gång? Att känna sig odödlig och ha hela världen i sin hand, för att på en sekund tappa allt. Känt frustrationen som uppstår, tomheten som fyller kroppen och oförmågan att kunna tänka klart..? 
Jag har varit där. Haft ont. Gråtit. Känt gränslös besvikelse. Varit arg. Men...jag har också tagit mig därifrån, och med distans till allt kan jag lova mig själv att jag inte kommer att hamna där igen. Det gör mig stark att veta att man faktiskt tar sig upp igen, att bitarna som var till synes omöjliga att sätta ihop faktiskt återigen har blivit ett vackert pussel. Ett pussel långt solidare än då. Befriande.

Har ni varit där?
Foto: Privat. Jag älskar filmer som sätter igång mina tankar...

onsdag 17 november 2010

Stickning och tårar

Började första sjukdagen med att sova tills jag vaknade av mig själv...otroligt skönt att inte behöva ställa klockan och gå upp klockan 5, även om 7 kanske inte låter som någon vidare sovmorgon för de flesta...

Efter frukosten plockade jag fram min stickning som har legat orörd sedan i vintras, gjorde en kopp té och satte mig i soffan för att titta på reprisen av Spårlöst från igår. Bara en liten stund in i programmet kunde jag dock konstatera att det bara var att lägga undan stickningen. Att försöka sticka när tårarna forsar nedför kinderna är nämligen ingen bra kombination...omöjlig skulle jag säga. 
Oscar och hans bror åkte till Colombia för att leta upp sin mamma som adopterade bort dem 1981, och efter att ha lyssnat på Oscars föredrag i Göteborg för ett par veckor sedan anade jag hur viktigt det var för honom att hitta sina rötter. Även om jag inte känner Oscar särskilt bra så har vi en hel del gemensamma vänner, och varje gång jag har träffat honom har jag slagits av vilken otroligt varm människa han är. Det i kombination med att jag är otroligt känslig, att jag i vanliga fall är orimligt blödig när det kommer just till programmet Spårlöst, och att jag uppenbarligen hade ett och annat i huvudet som ville komma ut, gjorde att tårarna aldrig ville ta slut.
Var jag inte täppt i näsan innan så är jag det nu...men det är det värt. Skönt att starta dagen med en mental utrensning.
Foto: Privat. Min never ending halsduk. Premiär vintern 2010?

tisdag 16 november 2010

Tonsillit

Ja, eller halsfluss. Virusorsakad sådan för säkerhets skull, så att jag inte kan få en antibiotikakur som dödar sk*ten. "Det är bara att vila och låta kroppen ta hand om det" var precis vad jag inte ville höra när jag gick till läkaren idag, men jag antar att det bara är att gilla läget.
Ställer in allt jobb resten av veckan, ber mamma om ursäkt för att jag var vansinnigt otrevlig mot henne i telefon efter mitt läkarbesök och tackar Leif GW Persson för att han har skrivit en ny, helt fantastisk roman (som jag dessutom har fått av älskade mamma = dubbelt dåligt samvete).

Mental träning och sitta-still-terapi istället för fysisk aktivitet får fylla mina dagar, och istället för att svettas får jag passa på att spika allt träningsrelaterat skoj som ligger halvplanerat i min kalender innan nyår. Ja, sen ska jag vara übersnäll mot min kropp såklart...hela tiden.

Jag lovar härmed dyrt och heligt att detta är det sista virus som flyttar in i min kropp på väldigt länge, och försöker för en sekund att njuta av den vackra hösthimlen från balkongdörren. Det går sådär, men redan imorgon kommer den att kännas vackrare, det har jag bara bestämt.
Foto: Privat. Tack hösten för att du gör allt för att färglägga min dag...

Hemlängtan...

...kom just som ett brev på posten. Eller snarare via mail från pappa. På fredag återser jag äntligen mitt Dalarna igen, längtar...
Foto: Pappa.

måndag 15 november 2010

Jag kan vila, jag är inte rädd

Jaaahapp...helt enligt plan har den första vardagen utan träning passerat, och jag har överlevt. Att träna idag hade i och för sig inte varit något alternativ även om jag inte hade tagit mitt beslut igår, eftersom det känns som att någon har stoppat ner en bit sandpapper i min hals. Ond hals = ingen träning, det vet vi ju sen gammalt.

Måndagen har faktiskt varit riktigt bra ändå, trots att det har varit kolsvart ute mer eller mindre hela dagen, och trots att novemberregnet har stått som spön i backen. Dagen har kryddats med kollegor på gott humör, ett riktigt kul mail som jag kommer att få anledning att återkomma till senare och inte minst en efterlängtad och välbehövlig början till storrensning av min garderob - ni vet sånt man inte har tid med när man lägger ett par timmar om dagen på träning. Självklart gick det i slow motion, jag har ju en hel massa dagar på mig...

Mitt i rensningen kokade jag ihop en mumsig linsgryta (som dock började med att vara en tomatsoppa) och blev glatt överraskad av ett fint mail från en gammal klasskompis som följer min blogg. Hennes ord gick rakt in i hjärtat och historien om hur även hon har haft en höst med sjukdomsrekord, och därmed tvingats vila från sin träning, gav mig ett ton hopp och en liten insikt att det faktiskt går att leva utan att träna 6 dagar i veckan. TACK snälla för fina ord - det hjälper mig i min mentala brottningsmatch...

Jag tänker avsluta den här dagen på bästa sätt genom att lägga mig på spikmattan med min bok och tillåta mig själv att somna precis när jag känner för det. Precis när jag känner för det skulle faktiskt kunna vara redan innan 21, och jag har verkligen inga problem med det. Mitt nya, snällare jag ska nämligen bjuda mig själv på lite mer sömn...för det har jag lovat.

Sov gott mina vänner - imorgon är en ny, träningsfri, dag. ♥

.Cornelis.

Jag måste ju berätta om Cornelis...förhandsvisning på Park i torsdags med lillebror som (troget) sällskap.

Var ska jag börja? Jag vet inte om allt har landat riktigt än. Det går liksom inte att inte bli berörd av filmen, oavsett om man gillar Cornelis eller inte...vilket levnadsöde. Sure, man hade ju en liten aning om livet han levde, men att det skulle vara så trasigt och dekadent...
Filmen får mig att tänka en hel del, filmer har allt som oftast den inverkan på mig. Jag tänker på kärlek. Faderskap. Svek. Musik. Livet. Det kommer ett par tårar och bitvis gör det ont i kroppen. Ondast gör det när sluttexterna rullar och Jack gör ett gästspel, som sig själv.
Se den, det är en av vårt lands största musikskatter som vilar i den.
Foto: Privat. Park...den ständiga förhandsvisningsbion.

söndag 14 november 2010

Löften.

Det som är "positivt" med att ligga hemma i soffan och inte orka göra ett skit är att man hinner tänka en hel del. Kanske lite för mycket, om det nu finns någon gräns för vad som är nyttigt..?
Jag har i två dagar ägnat en hel del tankeverksamhet åt hur min kropp mår just nu. Varför den har varit lite småkrasslig rekordmånga gånger den här hösten, varför min mage och jag inte har varit bästa vänner på sistone och varför jag har mer eller mindre konstant träningsvärk.

Googlar överträning men får det inte att klaffa riktigt. Funderar över min kost men anser den vara mycket bra. Sömnen har blivit bättre och jag sover bra mycket mer nu än tidigare. Min vila däremot, den kan kanske dyka upp i mitt liv lite oftare...kanske borde jag lägga in lite längre viloperioder lite då och då? Den längsta vila min kropp får nu är max två dygn, sällan mer än ett, vilket jag tror kan vara lite för lite.
Har dessutom lilla huvudet knökfullt med en och annan plan, lite för mycket att fundera på och en del saker som snurrar runt runt och inte hittar fram till något mål eller lösning. Mental vila vore med andra ord kanske också på sin plats. Tror nämligen att huvudet kan ställa till det en hel del för kroppen...

Mitt soffklurande här hemma har resulterat i ett par löften till mig själv:
° Min redan tre dagar långa träningsvila ska bli minst tre dagar till. Träning tidigast på torsdag med andra ord.
° Morgondagen ska ägnas åt att fixa ett par saker som ligger och nöter i huvudet...roliga saker, men nötande. 
° Ett beslut har (äntligen) tagits om en förändring som bara ligger hos mig och som ska till nu. Inte om ett tag. Nu. Det är ingen lätt sak att göra, men det kommer att få mitt huvud att lugna ner sig otroligt mycket.
° Jag ska ge mig själv mer egentid, tid när jag gör ingenting. Det är svårt, men jag måste och ska lära mig. Minst en dag i veckan ska förbli tom i kalendern och jag ska se till att skämma bort mig själv med den dagen.

Redan ett par veckor från nu är jag rätt säker på att jag kommer att känna av en förändring i kroppen, och vid jul kommer jag att utvärdera på riktigt och se vad som har hänt. Det låter säkert som små förändringar, men för mig är de stora och jag känner mig nyfiken över hur jag kommer att må.
Kanske har inte mina två dagar här hemma i soffan varit bortkastade ändå?
Foto: Privat. En otroligt välmående Helena i Galapagosöarnas magiska vatten...januari 2009.

♥ pApPa ♥

Han har ett hjärta av guld, en humor som alltid får mig att skratta och en förmåga att få mig att känna mig otroligt trygg i hans sällskap. Det enda jag egentligen inte gillar med honom är att han bor 24 mil bort... Men han är trots avståndet min pappa, och även om han har alla dagar i min värld så säger kalendern att det tydligen är hans dag lite extra idag.

Saknar dig pappa och jag räknar ner dagarna tills vi ses...bara fem kvar nu!
Foto: Privat. Pappa på sin dotters 30-årsfest.

Statusuppdateringar

Loggar in på Facebook och läser...
"...mot Allt för hälsan och Best of the best"
"...är på väg med träningskläder på!"
"...mot Best of the best och jag är taggad!"

Min status då? "...inser att det inte blir något."
Nej, det blir inget Best of the best för mig i år. Jag är väldigt nära att bli väldigt förkyld, och jag har verkligen varken tid eller lust med det. Får stanna i soffan idag också, men till skillnad från igår hatar jag det idag.

Önskar dock er alla en härlig söndag, konventsöndag eller inte.

lördag 13 november 2010

Ja ja, jag hör dig...

Det blev tyvärr ingen mässa för mig idag. Halsen gör lite lagom ont, huvudet är tyngre än det ska och jag har somnat ett antal gånger under dagen. Kroppen har försökt att säga mig något och jag har snällt lyssnat.
Jag fortsätter väl att nöta ut min soffa resten av kvällen och hoppas på att vara pigg imorgon. Min mardröm är nämligen att missa en mer än efterlängtad söndag med min bästa vän och en massa träning. Låt det inte hända...please?

Vad är väl en bal på slottet?

Igår: Fantastisk True Blood-kväll all inclusive på ett vackert slott.
Idag: Halsont.

Sitter just nu i soffan och försöker att stoppa bacillerna att få fäste. Allmänt hängig och jag överväger om jag ska åka till monter C12:51 på Allt för hälsan och jobba några timmar, eller om jag ska låta soffan hålla mig kvar för att undvika att bli sjuk inför morgondagens Best of the best och den kommande arbetsveckan. Hur jag än gör så får nog kvällens LevaGala avbokas...tyvärr.

What to do?
Foto: Privat. Slottet lyste rött vid vår ankomst igår...mäktigt!

fredag 12 november 2010

Cut and paste

Jag lämnar mitt fokus på hälsomässa och kettlebells för idag, plockar fram reservenergin och drar på slottsfest... Balans i livet var det va?

Årets roligaste mässa!

Jag kommer att finnas i monter C12:51 - ses vi där?

torsdag 11 november 2010

"Jag hinner inte träna"

Känner ni igen meningen? Jag hinner inte träna. Jag får ofta frågan hur jag hinner träna så mycket som jag gör, gärna med lite smått anklagande (och förmodligen avundsjuk) ton, och jag kan inte låta bli att fundera över hur många som har tiden som en begränsande faktor för att hinna ge sin kropp den livsnödvändiga(!) motionen.

Alltså, jag kan förstå att det finns ett par grupper av människor som har det lite svettigt med antalet timmar och kanske har lite svårt att få ihop det. Jag tänker småbarnsföräldrar. Högt uppsatta och hårt arbetande businessmänniskor som knappt hinner äta och sova. Men där tar väl ändå de ursäktande faktorerna slut?

Däremot finns det ett stort antal personer som verkligen på fullaste allvar vill(?) träna men tror att de inte har tid, när det egentligen handlar om något helt annat. Jag kan nämligen inte för mitt liv acceptera när samma personer som "inte har tid" att träna (och inte sällan är likställda med de personer som verkligen inte kan förstå hur mycket tid jag har) på en minut kan rabbla namnen på varenda bonde som söker fru, vet vad alla ensamma mammor käkar till frukost och hur de svenska fruarna i Hollywood lever sina liv.
Don't get me wrong - det är helt ok att spendera en stor del av sitt liv i tv-soffan och hänga med i varenda såpa. Jag har själv gjort det, men lyckligtvis insett vilket slöseri med tid det är för mig.
Det är däremot mindre ok att ligga där i soffan under samma tid jag istället väljer att lägga på träning, och sen ha mage att gå runt och klaga på att man inte hinner träna och dessutom titta väldigt konstigt på mig när jag helt ärligt säger att jag väldigt sällan tittar på tv.

Allvarligt talat - stäng av tv:n och rör på er, eller ligg kvar i soffan med ert dåliga samvete och acceptera att ni prioriterar bort en mer välmående kropp. Deal?
Foto: Privat. Mina skönaste kolla-på-tv-brallor, som med största säkerhet känner sig bortglömda rätt ofta...

onsdag 10 november 2010

xxx

Spaghettiben och ett stycke mördad mage

Slasklöpningen igår känns onekligen i benen såhär dagen efter, så jag tvingades smått ofrivilligt fokusera min energi på någon annan träning idag.
Tänkte styrketräning för överkroppen och lite lätt cykling som uppvärmning. Uppvärmningen resluterade dock i övertändning och 2 trampade mil, och när jag klev av cykeln var mina redan trötta ben som överkokt spaghetti. Great.

Valde att ägna resten av tiden till att köra assisterade chins i maskin. Har ju en dröm någonstans i bakhuvudet att jag iallafall ska klara att göra en utan hjälp inom en snar framtid...hur svårt ska det vara liksom? Satte maskinen på 12 kilo, och hade således min kroppsvikt minus 12 kilo att dra upp. Efter några repetitioner var jag helt död, men i nästa set satte jag maskinen på 5 kg (logik?) istället. Greppade handtagen med vetskapen om att jag förmodligen inte skulle orka ta mig från bottenläget ens en enda liten gång...men...jag orkade nästan hela vägen upp! Hade jag inte kört en massa reps innan hade jag kanske orkat!? Kroppsvikten minus 5 kilo...då är det ju inte långt kvar! Trägen vinner...och jag ska bara klara det, det finns inget annat. Faktumet att jag orkade köra ett antal fler set säger ju att det finns en del styrka att ta av...

Mellan chinsseten passade jag på att ge magen vad den tålde. Switchade mellan plankan med armbågarna på en pilatesboll och min favoritövning när det kommer till statisk corebalansträning - båten på boll.
Brukar alternera läget på kroppen lite, från böjda ben till mer sträckta och från upprätt överkropp till mer liggande. Otroligt skön övning där man dessutom konstant måste parera i sidled för att bollen inte ska sticka iväg. Alltså, efter ett tag vill man verkligen börja gråta av mjölksyresmärta, och träningsvärken imorgon kommer inte att vara av denna värld...underbart!


Har ni tränat idag? 
Foto: Privat. Favvo-övningen förevigad i somras. Den såg likadan ut idag, men kroppen var ljusår blekare.

tisdag 9 november 2010

Oskön löpning

Det kanske inte är någon slump att Sara valde att skriva "om att göra vad jag vill" idag. Jag log faktiskt lite för mig själv när jag lite snabbt tittade in hos henne för ett par timmar sen, precis innan jag stack ut för att göra precis vad jag ville.

Idag ville jag nämligen springa. Först ville jag hoppa på löpbandet på jobbet och springa tills jag blev uttråkad, men sen ångrade jag mig. Jag ville istället trotsa novembersnöregnslaskpissvädret och sticka ut och springa.

Det kan ju inte ha varit så skönt, tänker ni nu. Nej, det var det inte. Det var inte skönt att termometern visade noll grader. Det var heller inte särskilt skönt att jag var blöt och iskall om fötterna redan efter en halv kilometer. Det var ännu mindre skönt att det snöblandade regnet piskade mig i ansiktet hela vägen med hjälp av en motvind som verkade göra sitt bästa för att byta håll och jobba mot mig i 9 kilometer. Nej, skön är verkligen det sista jag skulle benämna den just avklarade löprundan.

Då kan det ju inte ha varit speciellt kul heller, är kanske er nästa tanke. Nej, det var inte alls kul. Inte någonstans faktiskt. Det var inte kul att frysa om fötterna. Det var inte kul att tvingas springa och kisa mot snön i 46 minuter. Det var inte heller speciellt kul att det kändes som att jag trampade luft och inte kom någonstans i det halvdecimeterhöga slasket. Nej, kul är inte heller ett ord jag skulle använda för att beskriva kvällens löpning.

Men guess what - jag tränar inte för att det är kul och skönt. Inte alltid iallafall. Visst, igår tränade jag för att det var kul, och visst har jag varit på ett och annat lugnt yogapass för att det är skönt. Men annars - inte så ofta. Jag skulle nämligen ljuga om jag påstod att det är särskilt skönt med svidande mjölksyra, eller att intervaller på löpbandet i 18 km/h är kul.
Nej, jag tränar för att bli starkare. Snabbare. Bättre. Jag vet att kroppen måste utmanas för att utvecklas. Den är inte dum, och dessutom ganska lat, och pressar jag den inte kommer den att förbli som den är. För mig får det alltså gärna kosta lite, så långe jag märker resultat. Det får gärna skaka i musklerna, jag kan stå ut med smått andnöd och det kan få smaka lite blod. Men kul, nej...det är det rakt inte.

Kul, det blev det idag först när jag kom hem efter min löpning. När jag fick öppna dörren till min lägenhet och kliva in i värmen. Det var kul att komma hem. När jag nu fått av mig mina iskalla skor och kläder, tagit en varm dusch, ätit en god middag och sitter här i soffan och är stolt över mig själv för att jag trotsade vädret och inte gav upp, ja då kan jag med gott samvete använda ordet skönt.

Are you with me?
Foto: Privat. Oberörd(?) efter 8,83 km snömoddslöpning.

Kung Bore - let's dance!

SMHI har lovat snötäcke över huvudstaden. Det pirrar i hela kroppen när jag tänker på knarr under fötterna, gnistrande morgonpromenader och nystickade halsdukar.
För att inte tala om knäpptyst snölöpning längs byvägarna, mysiga fotbadskvällar med moster inne i värmen och snöbollskrig med småkusinerna hemma i Dalarna...can't wait!
Foto: Privat. En härlig tendens till vinter längs min morgonpromenad i söndags...

måndag 8 november 2010

Hej då träningsvärk - hej dansendorfiner!

Mina onda ben fick känna sig totalt ignorerade nu på kvällen. Jag hade bestämt mig för att ta en "aktiv vilodag" och gå och köra core och dansa street med den ena Åsa för den andra Åsa. Punkt slut.

Coren kände jag ingen som helst oro inför, musklerna finns ju där så det är ju bara att bita ihop och köra. Streetdancen däremot...oh my, där skulle jag få något att bita i. Man blir ju som bekant bra på det man tränar, och just dans är ju inte direkt något huvudfokus i min träning...och visst märktes det. Första stegen kändes hur svåra och onaturliga som helst, och efter uppvärmningen undrade jag lite smått vad jag gett mig in på. Halvvägs in i koreografin såg jag fortfarande rätt fånig ut och insåg att koreograferad dans faktiskt inte är min grej. Okontrollerat dansgolvsdansande ligger liksom närmare till hands.

Men sen bytte jag fokus. Jag tänkte bara "skit i hur det ser ut, kör bara", och vips så kunde jag plötsligt hänga med. Stegen var säkert inte felfria, men jag hängde iallafall med åt samma håll som resten av salen. Mot slutet satt stegen där de skulle, även om det finns en del attityd och stil att fila på... Men never mind....jag hade vansinnigt kul, Åsa var helt fantastisk på scenen och levererade både tonvis med energi och extremt bra musik.

Är det såhär kul med "vilodagar" så tar jag gärna många fler och mycket oftare!
Har ni tränat idag?
Foto: Privat. En löjligt nöjd och glad Helena. Mösspremiär dessutom - mysigt!

Delayed onset muscle soreness...*

Symtomen varierar från lätt ömhet till allvarlig och rörelsehindrande smärta. Smärtan framträder tydligast cirka 48 timmar efter utförd aktivitet, och avtar sedan därefter. (*Wikipedia)

Ja, tyckte jag att kroppen gjorde ont igår så är det ingenting mot vad den gör idag. Alltså, don't get me wrong, jag gillar verkligen träningsvärk, men det finns gränser även för mig. Redan imorse när jag skulle kliva upp kände jag hur det fullkomligt brände i hela benen och det har inte direkt blivit bättre sen dess...jag har problem med att leva normalt idag, så att säga.
Kanske var det inte utan anledning att jag igår bestämde mig för att "bara" köra Core och StreetDance för Åsa med Åsa (längtar!) ikväll istället för de tidigare inplanerade löpbandsintervallerna? Allt verkar visst ha en mening...

Någon mer som lider (njuter?) av träningsvärk idag?

söndag 7 november 2010

The Convention - a sum up

Jaha...hur ska man summera en helt fantastisk träningsdag utan att skriva en halv bok..? Så mycket sköna intryck, så många härliga möten och tonvis med ny energi med i bagaget hem! Ska göra ett försök utan att bli för långrandig...

Lördagen började med ett konstaterande att åtta timmars hotellsömn inte är så jäkla dumt. Både jag och Åsa vaknade utsövda och fulla med välbehövlig och vältajmad energi...underbart! En stor frukost med en massa härliga människor startade dagen och en stund senare satt vi i en bil (tack fina Angelica för skjuts!) ut till Gymnasium Sisjön.
Energin flödade redan när vi checkade in. Skön musik pumpade ut ur högtalarna, kramar cashades in och personalen var hur glada och trevliga som helst! Efter en skön invigningsceremoni med bandklippning var det äntligen dags att börja aktivera kroppen...

Dagens första klass var Hot MOJO Yoga med en av mina förebilder - världens starkaste Monika Björn. 38 grader varmt i salen och man kan tycka att en garanti om vätskebrist kanske inte är det smartaste sättet att börja dagen på, och ca 20 minuter in i klassen kände jag verkligen att kroppen inte var särskilt nöjd över värmen. 5 minuter senare var den dock med på noterna igen och jag fullkomligt log inombords genom hela klassen. Monikas starka röst, svetten som forsade och kroppen som svarade oväntat bra var en oslagbar kombination och jag kan inte tänka mig en bättre start på en fortsatt härlig dag!

Varför ändra på ett vinnande koncept tänkte jag och efter en snabbdusch och klädbyte fortsatte jag en timme till med Monika. Kettlebell Xtreme på schemat och kroppen fick minst sagt visa vad den gick för. Ett intervallbaserat pass med svingar, fullsvingar, knäböj, hoppsvingar, armhävningar, situps och avslutande Turkish get ups och en totalt vidrig magövning som fick hela kroppen att skaka.

Helt slut i kroppen förstod jag inte riktigt mitt val att välja BodyCombat en kvart senare, men med lite nytankad bananenergi och fint sällskap av Åsa och Soffan var det bara att köra! Fredrik äntligen tillbaka på scenen, smygpremiär av en ny helt fantastisk release och endorfinerna sprutade! Combat-ringrostig som jag är var jag kanske inte tekniskt heöt felfri, men några hundra pass genom åren sitter ändå någonstans i ryggmärgen och jag satte nog det mesta som jag skulle. Svettigt och j*vligt jobbigt var det iallafall, och för er som väntar på nya releasen kan jag bara hälsa att mjölksyran i axlarna inte är av denna värld efter den sista låten...

Efter tre timmar var det dags att fylla på med lunch, och vi passade på att smyga in och äta den på Oscars föreläsning om Ordets Kraft. Inledningen var otroligt gripande och både jag och Åsa fick inta första tuggorna blandade med tårar. Otroligt bra sätt att spendera en lunchtimme om ni frågar mig.

En svept kaffekopp senare var det dags för fjärde träningstimmen för dagen - Step It Up med min vän Robert. Hundra år sen jag körde step och det var inte helt utan oro jag intog min bräda, och vetskapen om att Robert inte brukar bjuda på världens lättaste koreografi gjorde ju inte saken bättre. Tänkte att det får gå som det går, och misstänkte att det fanns en risk för att jag skulle få ge upp innan klassen var slut. Men JIPPI vad kul det var och YES vad jag inte ångrade att jag kastade mig in i något jag inte visste om jag hade koll på. Jag snubblade inte en enda gång och hängde tillslut med på varenda steg och allt snurrande hit och dit.
Både jag och Åsa njöt leende genom hela klassen och när den var slut tog vi beslutet att sluta på topp, lyssna på våra trötta kroppar och hoppa över den sista BodyPump-klassen som vi hade bokat.

En efterlängtad dusch, lite lugnt mingel med lilla Charles och energipåfyllning och sen var det dags att åka tillbaka till stan för att sätta sig på tåget hem. Take away-middag, en massa prat, sköna skratt och ett välförtjänt glas med bubbel på tåget avrundade ett helt oslagbart minisemesterträningsdygn.
Väl hemma konstaterade jag att jag faktiskt aldrig hade träffat Åsa om det inte vore för träningen. För ett par år sen började vi prata efter x antal gemensamma BodyCombat-pass och idag är hon en fin vän...värdefullt!

Tack alla inblandade för ett otroligt lyckat konvent, The Convention är här för att stanna och det blir med största säkerhet en repris för mig nästa år! Nu tar vi sikte en vecka framåt mot Best of the Best!
Foto: Privat. Omklädningsrumsgolvet efter en avklarad konventdag...

lördag 6 november 2010

Tårfylld vila

Oscar Jöback (fd Nilsson) föreläser om ordets kraft. Jag och Åsa passar på att vila, äta lunch och gråta lite.
Tre timmar träning avklarade, två kvar...