torsdag 19 februari 2009

Humor...eller?

Det är intressant det här med humor.
Igår startade jag och C en onsdagstradition genom att för andra gången gå på Systerobror för att kolla stand up. Kvällen skulle bjuda på bl.a. Kristoffer Appelquist och Thomas Järvheden - kul!
I sista sekunden dök dock ett överraskande wildcard upp på scenen...Soran Ismail! Såg honom för hundra år sen innan han slog igenom, när han var "förband" (nej, så heter det förmodligen inte, men jag hittade inget bättre ord...) till Magnus Betnér, och tyckte redan då att han var sjukt rolig.
Det är nu det intressanta börjar. Man får ju nämligen inte skratta åt vad som helst här i Sverige, det verkar vara någon oskriven lag. Men oklart är vad man får tycka är roligt och inte!? Hur ska man veta det?
Jag och C har ett ganska öppet sinne när det kommer till ämnen att skämta om och skratta åt...vilket två av tjejerna bredvid oss inte verkade vara utrustade med. Soran drar nämligen ett skämt om människor med downs syndrom, vilket får mig och C att brista ut i totalt asgarv. Inte bara för att det är vansinnigt roligt utan också för att C har en syster med downs syndrom, en underbar syster som vi båda brukar skämta om och med...inte för att vi är det minsta elaka som personer, utan för att vi älskar henne och för att hon faktiskt är sjukt rolig. Varför gå runt och vara ledsen och bitter över att hon inte är som alla andra när hon faktiskt har underbar självdistans och tål lite skratt?
Hur som helst, tjejerna som står bredvid oss tycker uppenbarligen inte att det är kul alls. Den ena säger till den andra; "Så jävla billigt", tittar på C med en konstig min och tittar sedan på sin kompis, varpå de enigt skakar på sina huvuden. Jaha, nähä, det här var uppenbarligen inte ok att skratta åt. Det blir ju kanske inte hellre bättre av att jag i det här läget börjar skratta ännu mer åt den sjuka situationen... Om blickar kunde döda säger jag bara, då hade världens befolkning varit reducerad med två personer idag.

Nu undrar jag vilka av oss som är värst?
Vi som "gör narr" av och skrattar åt människor med downs syndrom eller de som uppenbarligen tycker att dito personer är så hemska, att det är så synd om dessa "konstiga" människor att man inte ens får tänka tanken att skämta om dem?
Personligen tror jag att det är de senare som hjälper till att bygga förakt och gräva samhällsklyftor.
Så det så.

Bodil - you rock, och det vet du!

3 kommentarer:

  1. Ja visst är det otrolig...jag hittar inte ord igentligen.Men min undran är...varför tar dessa människor sej tid att gå på detta.Tänk om dessa "bittra" stackare visste vad de har gått miste om.Tänk om de visste vilka underbara människor dessa personer är som har Downs Syndrom.De har säkert sett någon på bild av någon, med detta livslånga handikapp i nån tidning som de på stört bytte sida i.Eftersom jag själv jobbat i gruppbostad en gång i tiden,med dessa underbara människor....så vet jag vad jag skriver om.Så skämtsamma,älskar närhet av sina medmänniskor,musik är deras stora glädjeämne...sist men inte minst...de utstrålar sån värme...må de inte utsättas för människor som inte förstår och som INTE tål att skämta.Varför ska omgivningen krångla till de?
    Bodil...I Love You.

    SvaraRadera
  2. Jag har dagligen problem med trångsynta människor, men måste ju oftast ¨hålla tyst om det, inför dem vill säga. Öppnar mig sedan till min sambo och han tycker att jag överreagerar, men jag har så svårt för människor som inte accepterar andra som de är och ofta är de jäkligt egoistiska på köpet.

    SvaraRadera
  3. Soran såg jag här i Göteborg i höstas och blev också positivt överraskad, killen är skitkul! :)

    Såklart ni skrattade, det är väl meningen med ståupp. Man kan ju undra vad surpupporna gjorde där om de nu skulle störa sig på er... Jaja, folk! ;)

    SvaraRadera

Ja, lämna gärna ett spår efter dig! :)